Denna novemberafton var det tid för Martin Svensson och hans medarbetare Arja Jantunen att besöka Lindesberg och Kulturum. De skulle uppträda med föreställningen ”Femtio, frånskild och förvånad” och många tog chansen att ge sig ut för att se den
En gråkall, ruskblöt novemberkväll kan man behöva piggas upp
ordentligt och få sig ett gott skratt. Vad passar då inte bättre än att besöka
Martin Svenssons tvåmannaföreställning: ”Femtio, frånskild och förvånad”? Det var
många som ansåg att det var ett bra beslut och Kulturum på Lindeskolan var
fullsatt, så fullsatt att ett gäng extrastolar tvingades placeras ut. Efter det
kunde det just inte bli något fullare. Det utlovades humor och hög
igenkänningsfaktor, och det var definitivt inte någon lögn. – Plötsligt femtio, för gammal för disco men för ung för bingo, säger Martin på
bred skånska.
Martin är femtiotre och kommer från Helsingborg, vilket hans dialekt skvallrar
om. På The Tivoli i Helsingborg har han i hela femton år uppträtt som deras
huskomiker och han är erfaren, lugn och trygg i sitt skådespel, vilket genast
märks. Han har forskat om män och deras manlighet i många år och det är kanske
därför, förutom att han själv passerat just femtio, som denna föreställning är
så klockren och pricksäker.
– Det är trevligt att se att det är fullsatt. När jag gjorde denna
föreställning visste jag faktiskt inte vem som skulle vilja komma och gå på en
föreställning om medelåldern. Men så ser jag er, säger Martin och flinar stort.
Det är fantastiskt roligt för den som inte är i medelåldern och därför inte känner
igen sig. Än. Men kanske, om möjligt, ännu roligare för den som är där. Som har
tvingats skaffa glasögon för att närsyntheten slagit till, eller skaffat sig
ett par mjukare, mer följsamma jeans och känner hur det riktigt tar emot att
böja sig ned för att knyta det där rackarns skosnöret som gått upp.
– Då är det ett stort ÅH NEJ!, säger Martin och visar hur jobbigt det är med
den där skon.
Publiken är laddade till tänderna för skratt och det bjuds det sannerligen på,
i mängder. Efter bara en liten stund in i föreställningen får ett par damer ta
fram näsdukarna för att torka glädjetårarna ur ögonvrån. De allra flesta känner
igen sig och håller lågmält med om det Martin säger och berättar om. Under en
Stand-up matas skämten ut gång på gång och skrattsalvorna hinner knappt tystna
innan nästa skämt får publiken att hoppa på stolen av magmusklerna som jobbar
för allt de är värda. Martin varvar sin rappa käft med klyftiga och
underfundiga låtar, framförda tillsammans med Arja Jantunen som spelar både
keyboard och dragspel. Martins scenspråk är värt att trycka lite extra på, det
är både underhållande och medryckande. Det finns en seriös underton som man
kanske inte tänker på så mycket just ikväll, men blir påmind om imorgon och
dagen efter det.
Martin Svensson berättar om sin syn, hur den försämrats och att när man fyllde
femtio blev det liksom tvunget med glasögon.
– Ögonen ställde automatiskt in sig för att mata änder, säger han och publiken
skrattar högt ännu en gång.